corn island

Laguna de Perlas och Corn Island

Ellen skriver:

Varning...lång text, läs om ni orkar, behöver bara skriva av mig lite =)

Efter att ha spenderat ca 5 veckor i Granada så är vi nu på resande fot igen. Det har varit väldigt skönt i Granada med ett litet break i att flänga runt med ryggsäckarna och sova på olika ställen i princip varje natt. Samtidigt så är vi nu laddade för att resa vidare och vi känner oss båda två väldigt klara med Granada för den här gången.

Vi har försökt att planera dagarna som vi har kvar här i Centralamerika så gott som möjligt. Vi har kvar fram till den 26 juli här, så egentligen har vi ganska gott om tid, men o andra sidan så ska vi under den tiden göra klart Nicaragua för att sedan hinna se Honduras, Guatemala och Belize.

I Nicaragua kommer vi att stanna kvar juni ut och vi hade en ganska bra plan för hur de sista veckorna skulle spenderas...dock så är ju inte alltid saker så som man förväntar sig att de ska vara...vilken ju antingen kan vara charmigt eller bara irriterande och ibland till och med extremt extremt frustrerande.

Först bestämde vi oss för att åka till den karibiska kusten i Nicaragua för att besöka någonting som heter Laguna de Perlas ( Pärllagunen). Nicaragua är ett land som inte alls är turistigt och är man ute efter det genuint inhemska livet så får man verkligen uppleva det. Jag och Manne är absolut inte ute efter något turistigt egentligen, men att resa i ett land som bara är anpassat för lokalbefolkningen kan ibland innebära vissa svårigheter då man är van vid helt olika saker.

Vårt första val var mellan att antingen flyga ut till den karibiska kusten eller ta en buss-, taxi- och båtresa dit. Allt man läste om på internet och alla man pratade med sa att man absolut inte skulle ge sig på något annat än att flyga, bussresan sades vara fruktansvärd och med 1-2 övernattningar innan man når Pärllagunen. Men jag och Manne tänkte bara att ”Hur farlig kan väl en bussresa  på ca 6 timmar bli egentligen, klart vi ska testa bussen! =)”

Resan påbörjades då klockan ringde kl 04.15 på morgonen för en kort taxifärd till minibussen som skulle ta oss till Nicaraguas huvudstad Managua. Redan här hade man hört skräckhistorier om hur packade minibussarna kunde vara på folk ibland, dock så möttes vi av en, i jämförelse med Dominikanska Republikens guaguas (minibuss-kollektivtransport), halvfull minibuss. När vi började närma oss försökte vi ta reda på vart vi skulle hoppa av för att ha så nära som möjligt till busstationen med bussar vidare. I det här landet får man om man behöver hjälp verkligen be om den, räcker inte med att bara se totalt vilse ut som annars brukar framkalla hjälpsamma händer. Vi frågade och fick väldigt varierande förslag till svar, så det slutade med en taxifärd genom Managua, som för övrigt inte verkar vara den vackraste staden man kan uppleva. Väl framme så försökte vi med taxichaufförens hjälp ta reda på från vilken del av den stora busstationen som vår buss skulle gå ifrån....ingen verkade veta något så vår chaffis tyckte helt enkelt att vi kunde ta och åka någon annan stans i landet istället som han visste vart bussen avgick till. Det tyckte inte vi! Till sist kom vi i alla fall fram och hann med 06 bussen som avgick ca 06.15. För att göra en lång historia kort så ska jag absolut inte klaga på bussresan på nästan 7 timmar, inte alls faktiskt, så att åka buss till karibiska kusten tycker jag inte alls att man ska avråda ifrån. Det enda minuset var att det inte var något stopp under hela tiden, och eftersom vi hade startat redan kl 05 på morgonen så började man, trots extremt svettande, att bli sjukt kissnödig sådär fram emot 12 tiden. Jaja men min hjälte Manne sa till så de fick stanna bussen vid en ”toalett”. Ja, eller de visade mig till bakgården på någon familjs hus och visade mig toaletten. Dock var det så mycket bråte och grejer där så jag förstod inte ens vad som var grisens hus, familjens kök, dusch eller toalett....vart jag kissade vet jag inte, hoppas bara jag inte förolämpade någon....

Väl framme i El Rama hade vi tur och kom på en båt direkt, båten avgår nämligen när det är 20 passagerare, jag och Manne checkade in som nummer 19 och 20. Båtresan var på ca 2 timmar, lite skumpigt och obekvämt men inget att klaga på. Framme i Bluefields kände vi att det fick vara nog och vi stannade för en övernattning efter 10 timmar på resande fot.

Följande morgon tog vi båten vidare till Pärllagunen och det stundande paradiset....hm.... egentligen så var det jättevackert och alla var jättetrevliga och vårt hotell var super rent och fint men....ja egentligen så fick vi kanske precis allt det där som alla drömmer om att få på en resa. Det var nästan bara vi två som var turister där. Stranden låg en lagom lång promenadsträcka från vårt hotell, men vad gjorde väl det tänkte vi, vi kommer ju komma fram till en fantastisk strand och det skulle ju finnas en restaurang där, det hade vi frågat om innan. 20 minuter skulle det ta.....det kändes som 1 timme i den extremt varma gassande solen. Väl framme fick vi en alldeles egen gräsplätt med stenar ner till vattnet, precis sådär som man önskar! Men där fanns inget, och då menar jag INGET, vi var varma och extremt svettiga och man kunde inte ens köpa vatten, vi försökte verkligen tappert men det fanns inget vatten att få tag i som var drickbart för två gringos. Det de kunde erbjuda var att gå och plocka en kokosnöt till oss så vi fick kokosvatten och att komma hem och hänga hemma hos någon av de 15 pers som bodde vid stranden. Jag vet jag VET när man läser detta från Sverige så låter det helt underbart men jag fick panik....att inte ens kunna köpa vatten blev för mycket. Jaja men dagen blev bara bättre och bättre. Havet var fantastiskt vackert och skönt och till sist öppnade en restaurang för oss två och där fick vi mat och VATTEN att dricka!!...dock så insåg vi ju att ölen kostade samma som vattnet så valet föll på öl såklart!

På kvällen hittade vi ett bra matställe, ett sådant där som man nog avråds från att äta på med tanke på hur man kan må av maten. Men vid det här laget hade jag börjat landa lite igen och jag kände mig inte längre som den minsta människan i världens ände som bara ville hem. Skjulet som serverade maten var nog lite av vad man kan kalla ett byhak, såg i alla fall ut så när man såg människorna som hängde där. Men de var så trevliga så och ölen var återigen lika billig som vattnet så allt var så bra så. Dock så valde vi ägg och kyckling från menyn framför sköldpaddsfenor, någon måtta tyckte vi ändå att det fick va på hur modiga våra magar fick vara.

Efter första dagen så kände vi ändå att vi hade gjort vårt i Laguna de Perlas. Hade vi bara varit i en annan sinnesstämning så hade vi kanske stannat ett par dagar till och skaffat oss massa vänner, folket här verkade verkligen supervänliga, vi kände dock att vi faktiskt behövde en riktig strand och inte bara bada från någons ”trädgård”, och lite mer valmöjlighet än vad vi hittade där. Dessutom kunde vi inte kommunicera med de trevliga människorna. En del där kunde inte ens spanska alls eller mycket dåligt....och deras engelska var mycket svår att förstå. De pratade någon typ av Creol med varandra, lät som en blandning mellan engelska med extremt dåligt uttal och konstig grammatik och några renodlade spanska ord, men mycket roligt att lyssna på. Väldigt fin klang i språket, lyssnade man inte efter de spanska eller engelska orden riktigt noga så förstod man absolut ingenting.

Så morgonen efter tog vi båten tillbaka till Bluefields för att försöka se om det var möjligt att boka in oss på ett flyg till Corn Island samma dag....JAAAaaaa vi hade såklart försökt ringa flygbolaget dagen innan från Laguna de Perlas men innan vi hade lyckats inse att det inte fanns några fasta telefoner på ön och innan vi laddat på en mobiltelefon som en snäll dam lånade ut till oss, en dam som vi för övrigt hittade efter att ha betalat en kille (som vi inte fattade typ alls vad han sa) med en läsk...ja innan dess så hade flygbolaget hunnit stängt.

Eftermiddagsplanet nästa dag till Corn Island var såklart fullbokat men vi sattes upp på en lista så vi fick vara de första att köpa biljetter om någon inte dök upp i tid för eftermiddagsflyget. Så vi dumpade våra ryggsäckar hemma hos någon snäll familj i Bluefields och spenderade typ 7 timmar på ett av stadens få öppna restauranger, var ju söndag så typ inget var öppet. Ja även att dumpa alla saker man äger utom kamera och pass hos några främlingar kanske inte heller precis är rekommendabelt, på samma sätt som att äta mat som serveras i plåtskjul, men men det gick ju bra med både och.

Och eftersom jag och Manne typ är de bästa i världen så lyckades vi komma med eftermiddags flyget till Corn Island. Och här ÄR det verkligen ett paradis!!! Otroligt vackra stränder. Vi bor på ett enkelt hostel precis på en otroligt vacker strand för 6 dollar per natt per person, så nu ska vi sluta klaga och bara njuta och njuta....och ja, även här är ölen lika billig som vattnet!

Corn Island

Corn Island

Isla de Ometepe

Nu är vi på Ometepe tillsammans med Stella och Michael från Tyskland. En stor ö i mitten av Nicaraguas största sjö. Färden hit var lite jobbig men ändå mest spännande. Båten vi åkte med kändes lite halvosäker måste vi medge, men samtidigt så hade vi simavstånd till land hela tiden så de var lugnt. Sedan tod vi en taxitur på en mycket dålig väg till vårt hostel.

Av någon anledning tyckte de på hostelet att vi var så trevliga så vi fick de finaste rummen med underbar utsikt till priset av de sämre rummen, så vi bor fantastiskt fint.

Idag var det upp i ottan eftersom vi ville hinna till vattenfallet och titta på det innan Tyskland-Danmark skulle spela. Vattenfsllet var en tur på ca 5 timmar dit och tillbaka så nu är vi rätt trötta. Det som var jobbigt var att det gick uppför hela tiden dit, inte superbrant kanske men ändå lite kämpigt. Imorn ska tyskarna bestiga en av öns vulkaner, en tur på typ 10timmar...jag och Manne skippar det med gott samvete, vi är nöjda med dagens insats.

För de som hört att vi vart sjuka och oroar sig vill vi bara säga att vi båda mår mycket bättre nu.

Kramar/ Ellen och Manne

Blandat Granada

Idag var det sista dagen i skolorna. Här kommer lite blandade bilder från våra veckor här.

Här får man hämtmat serverat i blad

Dagstur till Las Isletas

Ellen utklassar alla i Plump

Las Isletas

Hemma hos oss

Middag med de vi bor med

Charader

Charader

Gestaltning av kinesiska fotbollslandslaget

Snyggaste shortsen någonsin?...och han skänkte bort de flesta av sina kläder till bättre behövande inför hemresan....undrar vad han tänkte när han sparade just dessa?

En fin eftermiddag i Granada

Vår gata i Granada

Marknaden, Granada

Granada från ovan

Sista veckan i Granada

    Så är vi så inne på vår femte och sista vecka här i Granada. voluntärarbetet har varit intressant men kanske inte riktigt vad vi hade tänkt oss. Det har varit ganska så slappt med många inställda lektioner. i och för sig så har det passat mig och Manne ganska så bra med tanke på att det har varit så extremt varmt här och att vi har varit lite småsjuka till och från. Så energin har inte varit på topp alla dagar så har varit lite lagom att ha ett par lektioner om dagen och vissa dagar bara lite lekande med barnen i skolan.

Fast det är först nu den sista veckan som jag faktiskt börjar tycka om riktigt att vara i skolan. Det är riktigt kul att undervisa barnen här i engelska. Skolan är väldigt annorlunda här än hemma i Sverige, men jag känner mig rätt så hemma efter att ha varit i Rio Limpio så mycket, skolsystemet här och i Dominikanska känns ganska så lika. Fast idag så regnade det sjukt mycket och det var ÄNDÅ både barn och lärare i skolan...det hade det absolut INTE varit i Rio Limpio, det kan jag lova.
    Förra veckan firade vi barnens dag i en vecka (!!) med massa aktiviteter på skolorna med dans, teater och lekar, var intensiva men roliga dagar.

Vi har även träffat på många andra väldigt trevliga voluntärer här som vi har hängt med. Tyvärr är det ingen av dem som ska resa vidare norrut sen så vi kan resa med dem. Vi bor tillsammans med ett väldigt trevligt tyskt par som typ gör exakt samma resa som oss men åt andra hållet. Så de är redan klara med Asien och ska efter Nicaragua åka vidare söderut. Dock väldigt bra med alla tips de kan ge oss inför vidare resa.

Vi har under dessa veckor varit på utflykt till Laguna de Apoyo som är en lagun uppe på en vulkan som ej längre är aktiv. Vattnet i lagunen var så otroligt klart! Har aldrig någonsin badat i sådant klart vatten, man såg många många meter genom det. Vattnet var lagom varmt och vi hade en underbart skön dag.

Vi har också vart på weekend i San Juan del Sur, men vi var sjuka hela tiden så har inget positivt alls att säga om denna plats. Dock verkar alla andra tycka om den så jag tror sjukdomar borttog hela tjusningen med platsen.

Vi har också kommit på 2a plats i Granadas pubquiz, mycket stolta vann vi en flaska rom! Det tål att tilläggas att jag starkt misstänker att vinnarna googlade sina svar, det gjorde inte vi :)

Nu har vi några sista dagar kvar i Granada med skola och fotbollstittande på puben för att sedan på lördag åka vidare mot ön Ometepe i Nicaraguas största sjö. Dit får vi med oss våra nyfunna tyska vänner ett par dagar i alla fall =) Så det lutar åt att ena tyskan får bestiga öns ena vulkan tillsammans med Manne meddans jag och tysk nummer två intar en god öl tillsammans med Tysklands match mot Danmark på söndag. Ja....varför vi inte reser vidare redan på fredag kan ni ju räkna ut själva!

Kramar till er alla

Chill vid Laguna de Apoyo

Laguna de Apoyo

Underbart klart vatten i Laguna de Apoyo

Manne är på födelsedagskalas

Födelsedagsbarnet

Manne är kreativ inför barnens dag (vecka) firande

Ena skolan