Ellen
skriver:
Varning...lång
text, läs om ni orkar, behöver bara skriva av mig lite =)
Efter
att ha spenderat ca 5 veckor i Granada så är vi nu på resande fot igen. Det har
varit väldigt skönt i Granada med ett litet break i att flänga runt med
ryggsäckarna och sova på olika ställen i princip varje natt. Samtidigt så är vi
nu laddade för att resa vidare och vi känner oss båda två väldigt klara med
Granada för den här gången.
Vi har
försökt att planera dagarna som vi har kvar här i Centralamerika så gott som
möjligt. Vi har kvar fram till den 26 juli här, så egentligen har vi ganska
gott om tid, men o andra sidan så ska vi under den tiden göra klart Nicaragua
för att sedan hinna se Honduras, Guatemala och Belize.
I
Nicaragua kommer vi att stanna kvar juni ut och vi hade en ganska bra plan för
hur de sista veckorna skulle spenderas...dock så är ju inte alltid saker så som
man förväntar sig att de ska vara...vilken ju antingen kan vara charmigt eller
bara irriterande och ibland till och med extremt extremt frustrerande.
Först
bestämde vi oss för att åka till den karibiska kusten i Nicaragua för att
besöka någonting som heter Laguna de Perlas ( Pärllagunen). Nicaragua är ett
land som inte alls är turistigt och är man ute efter det genuint inhemska livet
så får man verkligen uppleva det. Jag och Manne är absolut inte ute efter något
turistigt egentligen, men att resa i ett land som bara är anpassat för
lokalbefolkningen kan ibland innebära vissa svårigheter då man är van vid helt
olika saker.
Vårt
första val var mellan att antingen flyga ut till den karibiska kusten eller ta
en buss-, taxi- och båtresa dit. Allt man läste om på internet och alla man
pratade med sa att man absolut inte skulle ge sig på något annat än att flyga,
bussresan sades vara fruktansvärd och med 1-2 övernattningar innan man når
Pärllagunen. Men jag och Manne tänkte bara att ”Hur farlig kan väl en
bussresa på ca 6 timmar bli egentligen,
klart vi ska testa bussen! =)”
Resan
påbörjades då klockan ringde kl 04.15 på morgonen för en kort taxifärd till
minibussen som skulle ta oss till Nicaraguas huvudstad Managua. Redan här hade
man hört skräckhistorier om hur packade minibussarna kunde vara på folk ibland,
dock så möttes vi av en, i jämförelse med Dominikanska Republikens guaguas
(minibuss-kollektivtransport), halvfull minibuss. När vi började närma oss
försökte vi ta reda på vart vi skulle hoppa av för att ha så nära som möjligt
till busstationen med bussar vidare. I det här landet får man om man behöver
hjälp verkligen be om den, räcker inte med att bara se totalt vilse ut som
annars brukar framkalla hjälpsamma händer. Vi frågade och fick väldigt
varierande förslag till svar, så det slutade med en taxifärd genom Managua, som
för övrigt inte verkar vara den vackraste staden man kan uppleva. Väl framme så
försökte vi med taxichaufförens hjälp ta reda på från vilken del av den stora
busstationen som vår buss skulle gå ifrån....ingen verkade veta något så vår
chaffis tyckte helt enkelt att vi kunde ta och åka någon annan stans i landet
istället som han visste vart bussen avgick till. Det tyckte inte vi! Till sist
kom vi i alla fall fram och hann med 06 bussen som avgick ca 06.15. För att
göra en lång historia kort så ska jag absolut inte klaga på bussresan på nästan
7 timmar, inte alls faktiskt, så att åka buss till karibiska kusten tycker jag
inte alls att man ska avråda ifrån. Det enda minuset var att det inte var något
stopp under hela tiden, och eftersom vi hade startat redan kl 05 på morgonen så
började man, trots extremt svettande, att bli sjukt kissnödig sådär fram emot
12 tiden. Jaja men min hjälte Manne sa till så de fick stanna bussen vid en
”toalett”. Ja, eller de visade mig till bakgården på någon familjs hus och
visade mig toaletten. Dock var det så mycket bråte och grejer där så jag
förstod inte ens vad som var grisens hus, familjens kök, dusch eller
toalett....vart jag kissade vet jag inte, hoppas bara jag inte förolämpade
någon....
Väl
framme i El Rama hade vi tur och kom på en båt direkt, båten avgår nämligen när
det är 20 passagerare, jag och Manne checkade in som nummer 19 och 20. Båtresan
var på ca 2 timmar, lite skumpigt och obekvämt men inget att klaga på. Framme i
Bluefields kände vi att det fick vara nog och vi stannade för en övernattning
efter 10 timmar på resande fot.
Följande
morgon tog vi båten vidare till Pärllagunen och det stundande
paradiset....hm.... egentligen så var det jättevackert och alla var
jättetrevliga och vårt hotell var super rent och fint men....ja egentligen så
fick vi kanske precis allt det där som alla drömmer om att få på en resa. Det
var nästan bara vi två som var turister där. Stranden låg en lagom lång
promenadsträcka från vårt hotell, men vad gjorde väl det tänkte vi, vi kommer
ju komma fram till en fantastisk strand och det skulle ju finnas en restaurang
där, det hade vi frågat om innan. 20 minuter skulle det ta.....det kändes som 1
timme i den extremt varma gassande solen. Väl framme fick vi en alldeles egen
gräsplätt med stenar ner till vattnet, precis sådär som man önskar! Men där
fanns inget, och då menar jag INGET, vi var varma och extremt svettiga och man
kunde inte ens köpa vatten, vi försökte verkligen tappert men det fanns inget
vatten att få tag i som var drickbart för två gringos. Det de kunde erbjuda var
att gå och plocka en kokosnöt till oss så vi fick kokosvatten och att komma hem
och hänga hemma hos någon av de 15 pers som bodde vid stranden. Jag vet jag VET
när man läser detta från Sverige så låter det helt underbart men jag fick
panik....att inte ens kunna köpa vatten blev för mycket. Jaja men dagen blev
bara bättre och bättre. Havet var fantastiskt vackert och skönt och till sist
öppnade en restaurang för oss två och där fick vi mat och VATTEN att dricka!!...dock
så insåg vi ju att ölen kostade samma som vattnet så valet föll på öl såklart!
På
kvällen hittade vi ett bra matställe, ett sådant där som man nog avråds från
att äta på med tanke på hur man kan må av maten. Men vid det här laget hade jag
börjat landa lite igen och jag kände mig inte längre som den minsta människan i
världens ände som bara ville hem. Skjulet som serverade maten var nog lite av
vad man kan kalla ett byhak, såg i alla fall ut så när man såg människorna som
hängde där. Men de var så trevliga så och ölen var återigen lika billig som
vattnet så allt var så bra så. Dock så valde vi ägg och kyckling från menyn
framför sköldpaddsfenor, någon måtta tyckte vi ändå att det fick va på hur
modiga våra magar fick vara.
Efter
första dagen så kände vi ändå att vi hade gjort vårt i Laguna de Perlas. Hade
vi bara varit i en annan sinnesstämning så hade vi kanske stannat ett par dagar
till och skaffat oss massa vänner, folket här verkade verkligen supervänliga,
vi kände dock att vi faktiskt behövde en riktig strand och inte bara bada från
någons ”trädgård”, och lite mer valmöjlighet än vad vi hittade där. Dessutom
kunde vi inte kommunicera med de trevliga människorna. En del där kunde inte
ens spanska alls eller mycket dåligt....och deras engelska var mycket svår att
förstå. De pratade någon typ av Creol med varandra, lät som en blandning mellan
engelska med extremt dåligt uttal och konstig grammatik och några renodlade
spanska ord, men mycket roligt att lyssna på. Väldigt fin klang i språket, lyssnade
man inte efter de spanska eller engelska orden riktigt noga så förstod man
absolut ingenting.
Så
morgonen efter tog vi båten tillbaka till Bluefields för att försöka se om det
var möjligt att boka in oss på ett flyg till Corn Island samma dag....JAAAaaaa
vi hade såklart försökt ringa flygbolaget dagen innan från Laguna de Perlas men
innan vi hade lyckats inse att det inte fanns några fasta telefoner på ön och
innan vi laddat på en mobiltelefon som en snäll dam lånade ut till oss, en dam
som vi för övrigt hittade efter att ha betalat en kille (som vi inte fattade
typ alls vad han sa) med en läsk...ja innan dess så hade flygbolaget hunnit
stängt.
Eftermiddagsplanet
nästa dag till Corn Island var såklart fullbokat men vi sattes upp på en lista
så vi fick vara de första att köpa biljetter om någon inte dök upp i tid för
eftermiddagsflyget. Så vi dumpade våra ryggsäckar hemma hos någon snäll familj
i Bluefields och spenderade typ 7 timmar på ett av stadens få öppna
restauranger, var ju söndag så typ inget var öppet. Ja även att dumpa alla
saker man äger utom kamera och pass hos några främlingar kanske inte heller
precis är rekommendabelt, på samma sätt som att äta mat som serveras i
plåtskjul, men men det gick ju bra med både och.
Och
eftersom jag och Manne typ är de bästa i världen så lyckades vi komma med
eftermiddags flyget till Corn Island. Och här ÄR det verkligen ett paradis!!!
Otroligt vackra stränder. Vi bor på ett enkelt hostel precis på en otroligt
vacker strand för 6 dollar per natt per person, så nu ska vi sluta klaga och
bara njuta och njuta....och ja, även här är ölen lika billig som vattnet!
 |
| Corn Island |
 |
| Corn Island |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar